minegenlillablogg

Kommer ni ihåg det här jätte pirret som man hade i magen när man träffade sin första pojkvän? Man var helt utom sig av lycka och varje sekund man var ifrån varandra var som ett livslångt ögonblick som aldrig slutade att göra ont. Man var tvärsäker på att det här var på riktigt och att han var "The one". Min största, riktiga kärlek var Richard. Det sa bara klick och jag var förlorad. Han låg i lumpen när vi träffades och det här var ju AS jobbigt! Varje söndagkväll trodde jag att hjärtat skulle brista och gå i tusen bitar när jag lämnade honom på central stationen. Lika fort läkte hjärtat igen när det blev fredag och jag hämtade honom på centralstationen. Dagarna emellan Söndagen och fredagen existerade inte. Jag kommer ihåg hur jag låg i sängen och GRÄT över hur mycket jag saknade honom och att det bara var tisdag. När vi blev tillsammans bestämde vi att vi skulle skriva i en bok om hur vi kände för varandra som vi sedan när vi skrivit klart skulle byta med varandra. Vi bytade aldrig och den här boken hittade jag idag. Så OTROLIGT mycket känslor den här lilla fjortis ungen på 19 bast kunde ha inom sig. Han var verkligen mitt liv då och jag skulle lätt tagit en kula för honom. Skrämmande att läsa nu i efterhand men en verklig påminnelse hur mycket jag verkligen älskade honom. När han sedan gjorde slut slogs verkligen mitt liv i spillror. Det tog 3 år för mig att komma helt på fötter igen. Med att komma helt på fötter igen menar jag att när jag såg honom på bild / på stan / ute kunde bete mig normalt och inte känna någon saknad och inte fälla någon tår. Visst tänker man tillbaka ibland på hur vi hade det när vi var på våra semestrar och dylikt men det är ju fina minnen så det är klart att man tänker tillbaka på det och känner glädje. Nu kom jag lite ur fokus känner jag. Haha. Det jag ville komma till var det här "pirret" som man känner. När jag gjorde slut med Andreas i höstas var en av mina anledningar som jag sa till honom att det här "pirret" inte fanns. Det var han som skapade mitt nuvarande bekymmer. Han sa att "pirret" förändras och, nu vet jag inte hur han uttryckte det, men det var något i stil med att när man är vuxen är det här pirret inte lika intensivt utan känns på ett annat sätt i form av trygghet och glädje. Är det så?? Jag vill inte tro att det här är sant! Är det inte meningen att man ska längta efter varandra så att man knappt står ut eller att det självklara valet en lördagskväll är älsklingen framför tequila-shotsen? Har jag blivit känslomässigt skadad och traumatiserad av den här första kärleken och skapat en osynlig känslomässig blockering som gör att det här pirret inte infinner sig och att jag aldrig mer kommer säga "Jag älskar dig" till en man igen? Är jag rädd för att bli sårad igen? Eller är jag helt enkelt död innombords?