minegenlillablogg

Varför tvivlar jag alltid på mig själv? Varför tänker jag alltid de här tanarna om att jag inte räcker till och att mina kunskaper inte är tillräckliga? Jag hade sådan otrolig ångest inför praktiken jag skulle ha tillsammans med klasskamraten Fredrik. En otroligt klipsk kille som verkar ha svar på tal på allt. Han är alltid väl förberedd och skickar in uppgifter långt innan inlämnings tid. Det visade sig att det inte skulle vara annorlunda gällande praktiken. Veckan innan frågade jag om vi skulle planera och ha någon lektion tillsammans? Då fick jag svaret att han redan skickat in sin planering OCH sina VFU mål till handledaren. Hur oseriös verkade inte jag då? Men men.. Det var väl bara att bita i det sura äpplet och hoppas att handledaren ser igenom och ser vilken butt-licker han e. Jag kan ju inte ändra min planering och hur jag är bara för att jag ska göra som honom. Jag måste ju få vara den jag är.

Han skulle börja med sina lektioner idag och jag var beredd på att ribban skulle läggas sky högt. Men inte! Han höll sin lektion i förmiddags och han började bra. Han läste en berättelse som han själv skrivit med en inlevelse som inte var av dess like. Jag tittade runt på eleverna och alla satt med halvöppna munnar. Kunde jag till och med se lite dregel? Jag fick hejda mig själv för att öppna munnen alldeles för mycket för att hejda mig själv från att se oseriös ut bland eleverna. Det var så bra, men sen gick det nerför. Han tappade elevernas koncentration och hade ingen aning om hur han skulle fånga upp den igen. De var högljudda, sprang runt som yra höns, ja, vissa till och med slogs! Han hade ingen auktoritet över huvud taget och när han blev klar med sin lektion 20 minuter innan han planerat tittade han på vår handledar med sina rådjursögon och sa " Jag är klar nu och vet inte vad vi ska göra". Då fick handledaren tycka in. Han var visst inte så bra som jag trodde. Jag är MINST lika bra!

Trots att han är så dryg och inställsam har han av något själ en dragningskraft som lockar vår handledare. Igår hade vi möte på skolan och Fredrik dök inte upp. Det var meningen att vi båda två skulle närvara men av någon anledning hade han stuckit utan att säga hejdå. Tror ni hon tog up det idag? Nej! Hon verkar gilla honom. Hon verkar gilla mig med det är inte det men jag hade ju velat att hon skulle se igenom honom. Men det kommer kanske? Det är trots allt bara andra dagen idag.  Meeeeen det är ändå något. Jag tror att det är för att han är man. Nu kommer mina fördomar fram men jag tror verkligen att det är så. Jag måste verkligen kämpa för att höras och för att lärarna i lärarrummet ska titta på MIG. När de frågar om vår utbildning och så tittar de alltid på honom och glömmer nästan bort att JAG är där. Jag måste kämpa för den första ögonkontakten. Men när jag väl fått den så behåller jag den.  

Nu är jag i alla fall betydligt lugnare inför mina lektioner på torsdag och fredag. Måste verligen jobba med mitt självförtroende! JAG ÄR BÄST, JAG ÄR BÄST, JAG ÄR BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!!

Wish me good luck!